onsdag 14 december 2011

Vart tog de överbelånade individualisterna vägen ?

Jag är en fluktare, men inte direkt av den vanliga gubbsjuka sorten då jag har haft sådan tur att under flera år få dela mitt liv med en intelligent tjej jag älskar. Mitt flukteri består inte alls av att drömskt titta på det motsatta könet, det jag gillar att titta på är hur vi människor agerar i olika situationer när det oväntade dyker upp. Jag är helt enkelt intresserad av vilken krisberedskap vi människor har och hur långt vi är beredda att agera efter hur andra grupper med människor agerar.

De flesta av oss "drabbas" någon, och ofta flera gånger, under vår livstid av oväntade händelser som skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom eller något annat som självklart också kan vara positivt, de valen vi gör i sådana situationer är ofta val som präglar vår framtid i mycket större utsträckning än de mer vardagliga valen vi alla gör.

Under 70 och 80-talet , talades det mycket om gruppen och om kollektivet, detta började så smått under 90-talet att luckras upp fram till dags datum där vi tycker oss vara superindividualister som med alla våra fria val kan leva fullt ut. Fast tittar vi objektivt på oss själva som grupp så är de flesta av oss i dag långt mycket mindre individualister än vad vi vill tro, de flesta sitter fast i exakt samma beteendemönster som sina likar.

 Man skjutsar barnen till skolan i en stadsjeep, man har stora gigantiska lån på ungefär likadana bostäder som de flesta andra jämnåriga har, den obligatoriska thailandsresan sker någon gång om året ock så vidare - det intressanta är huruvida dessa till synes fria val verkligen är fria val, eller val vi gör baserade på rädsla för att inte passa in i kollektivet ?

Jag tror att de riktiga individualisterna blivit färre sedan 70-talet, de som verkligen vågar köra sitt eget race och skiter fullständigt i andra surdegsbakande medelklassmänniskors normer !
Hur ser det till exempel ut på din arbetsplats ?
Massor av 70 och 80-talister som spelar fotboll med arbetsuppgifterna ? Som alltid passar iväg ansvaret och arbetsuppgifter till andra samt  levererar väldigt lite på individnivå förutom på anställningsintervjuer då termer som "Leverera" och "Lagspelare" används med en sektliknande klang ?


Jag tror att de riktiga individualisterna blivit färre sedan 70-talet, de som verkligen vågar köra sitt eget race och skiter fullständigt i andra surdegsbakande medelklassmänniskors normer !


De sanna individualisterna är inte så många till antalet i dag, i stället är de flesta av oss marknadskollektivister, helt styrda av våra upplevda behov där konsumtionsbehoven är de som står högst upp på listan. Då detta tillåter sig att levas under parollen "jag är en fri individualist" så är det också ganska hållbart för de flesta trots att vi idag är mer kollektiviserade än någons tidigare. Ett bra exempel är 80-taliserna och deras bostadslån, ja vi 70-talister sitter också med skägget i brevlådan. Bostadspriserna har de sista 10 åren stuckit iväg lång högre än löneökningarna och med 8% arbetslöshet , en konjunktur som i bästa fall kommer att vara stabil samt en allt större lånebörda hos vanlig medelklass behöver man inte vara särskilt intelligent för att förstå att vi med största sannolikhet, nu precis som i senaste krashen 1991-1992 kommer att få se väldigt många människor få väldigt stora problem med stora bostadslån. 

Hur har dessa människor egentligen tänkt? I år fick vi som bekant en lag som kräver 15% kontantinsats för att kunna låna till ett hus eller en lägenhet, det har haft en avkylande effekt på bostadsmarknaden som helhet och priserna pekar svagt nedåt sista halvåret. Men de som redan sitter med 2-4 miljoner i skuld och endast 2 vanliga arbeten ? Har de sett sig själva som individualister när de valde att ta så stora lån eller har de "flutit med" i kollektivet där det faktiskt är accepterat och nästan norm att vara belånad upp till taknocken ?

Om det inte sker ett mirakel, och de kommer sällan, så tror jag att många moderna individualister kommer se sig svikna av samhället om de inte klarar av att betala på sina lån de närmsta åren.  Många verkar tro att det är våra politiker som bestämmer vad en vanlig villaägare skall ha i bolåneränta, så är det inte. Det är riksbanken som sätter sin  "reporänta" , dvs. styrräntan på en sådan nivå att vår inflation är ungefär 2% om året.  Bankerna sätter sedan sin ränta baserad på styrräntan och självklart lägger bankerna till sin marginal som vi kallar för "räntespread".

Jag tror det kommer att bli chockartat för många när de inser att även om de köpte sin villa genom beslut de tog genom ett kollektivt tänkande så ses de som individer av banken.


Denna enkla konstruktion tror jag att många unga bolånetagare inte haft tid att förstå under de senaste årens rekordlåga räntor där vår styrränta legat lågt pga. finanskriser och annat. Jag tror det kommer att bli chockartat för många när de inser att även om de köpte sin villa genom beslut de tog genom ett kollektivt tänkande byggt på kollektivt accepterade normer så ses de som individer av banken. Har dagens medelklass en individuell krisberedskap eller hoppas de på någon sorts kollektiv förståelse från samhället ?
Jag hör dagligen 50-åriga män som berättar att de mer eller mindre försörjer sina 30-åriga döttrar, detta trots att döttrarna bor i radhus och kör relativt nya bilar.
Är det rätt att agera så som förälder ? Vad skall de söndercurlade barnen göra när föräldrarna inte längre finns där ? När pappas privata pensionsförsäkring tagit slut och pappa är 75 år gammal. Är det först då som den moderna människan kommer att stiga ur kollektivet och ta ett individualistiskt ansvar för sin egen ekonomi och sina åldrande föräldrar ?

Som fluktare, och observatör av samtiden, har jag svårt att tänka mig en mer spännande tid än de närmsta åren. Om det nu sker ett mirakel då ? Ja, det kommer fortfarande och innebära att den grupptillhörighet som de många moderna medelklassmänniskor valt att ingå i, hela den gruppen kommer att sakta men säkert introduceras för en verklighet som skiljer sig i stort från tidigare generationer då de tidigare generationerna med 40-talisterna i spetsen som regel alltid var lånefria vid pensionsåldern, och det är något som dagens kollektiv inte kan räkna med.

Hur det är att leva ett helt liv med stora skulder man inte ser något slut på vet jag inte, jag tror dock att det är betydligt jobbigare för individen än vad man för stunden tror. Stora skulder innebär som regel alltid minskad handlingsfrihet vid oförutsedda händelser, livskriser, och det är vid sådana tillfällen det visar sig om vi moderna individualister har någon krisberedskap också utanför det normbildande kollektivet.


Kommentera gärna ! På den här bloggen kan du kommentera direkt och anonymt, det du skriver syns direkt !





 

4 kommentarer:

Peter sa...

Jag håller helt med dig. Det är en otrolig likriktning idag.

Marcus , Likvid Vänster sa...

Ja jag tror att det är så för de flesta iaf. , dock inte sagt att det är något dåligt med det men det blir nästan löjligt när många lever sitt liv under individualismens och de tusen fria valens flagg fast de egentligen inte vågar fatta små enkla beslut ifall de strider mot normen.

pyttiminpanna sa...

Jag blir direkt lycklig av att läsa dina klokord! Mina barn är födda på sjuttiotalet så då kan du räkna ut att jag (nästan) är fyrtiotalist (1950). Jag bor i ett hus som är köpt kontant. Det du! Boendekostnader = sopor, vatten och el.
Jag tror du kan ana att jag TJATAR på mina barn att de ska amortera, amortera, amortera!
För precis som du säger, beteendet är kollektivt men på banken är du en individ.
Nu ska jag skicka en länk till ditt inlägg till mina barn! :-)

Marcus , Likvid Vänster sa...

pyttiminpanna :

Ja gör det ! :-)

Jag är ju själv 70-talist samt har en, sedan många år, sambo som är 80-talist så att bara observera människorna i vår närmsta vänskapskrets har ju skapat en del tankar om hur vi medelålders människor kommer att få det när vi blir äldre och fortfarande sitter med jättestora lån.